Introduction in English
Torres Nyheter RSSGröna och blå druvsorter
Här presenteras de viktigaste gröna och blå druvsorterna kortfattat. Är du intresserad av djupare kunskap om dem, sök efter boken Grapes & Wines av Oz Clarke och Margaret Rand (Little Brown/Webster, 2001)
Barbera (blå)
Barbera är en av världens mest odlade blå kvalitetsdruvor, därmed också Italiens viktigaste och mest odlade druva. Trots sin popularitet används den sällan till exklusiva viner, men sedan slutet av 1990-talet har intresset för Barbera ökat. Därmed har också många viner blivit mycket bättre. Om Barbera planteras på goda lägen, gärna med god solexponering i något svalare klimat, kan den ge den mörkt purpurfärgade viner med djup generös körsbärslik fruktighet och torr eftersmak som ofta slutar i en liten bitterhet. Dess garvsyror är i regel av det balanserade slaget, men syrorna tillhör de allra högsta av Italiens röda druvor.
Odlad på sämre lägen framträder både syran och strävheten alltför mycket, och det är alltså av yttersta vikt att druvorna når en hög mognad så att syran mildras något samtidigt som vinet från större kropp och bättre koncentration.
Druvsortens främsta odlingsregion är området kring byarna Asti och Alba i Piemonte. Det är också här, kring Monferrato, som druvan har sitt ursprung. Idag är Barbera den viktigaste druvsorten i Piemonte, men den förlorar allt mer mark till förmån för druvor som Cabernet Sauvignon. Barbera d’Alba och Barbera d’Asti är de enda två DOC i Italien som uteslutande är framställda av Barbera. I övriga viner blandas den med en uppsjö olika druvor.
Utanför Italien är det framför allt i Kalifornien och i Argentina som Barbera fått starkt fotfäste. Det beror historiskt på en omfattande invandring från Italien.
Huruvida man kan, och bör, lagra viner av Barbera är en omtvistad fråga. Vissa hävdar att välgjorda viner kan lagras förhållandevis länge, medan andra anser att Barbera är raka motsatsen till Nebbiolo och ska drickas inom ett par år från skörden.
Cabernet Franc (blå)
Cabernet Franc är den ena föräldern till Cabernet Sauvignon (Sauvignon Blanc är den andra) och dess ursprung är Frankrike. Det här är en viktig druva i blandningarna i Bordeaux, och i viner som är inspirerade av dessa, men den står i stort sett alltid i skuggan av Cabernet Sauvignon och Merlot. Dessutom används den oftast som blanddruva, sånär som i centrala Loire i Frankrike står den som ensam ger fina viner i Chinon och Bourgeuil. Dessa är lätta till medelfylliga med en fin syra, i sin ungdom med en tydlig strävhet och friskt aromatisk vinbärsfrukt med ett fint inslag av gräs, vinbärsblad och gröna örter. Med mognad växer det fram en finstämd ton av ceder och cigarr. Loirevinerna håller utmärkt i över 10 år, ibland till och med upp mot 20 år, men de är också utmärkta att dricka unga.
Cabernet Sauvignon (blå)
Cabernet Sauvignon är en av de allra mest kända druvsorterna i världen. Idag har den global spridning, men dess ursprung är franskt. Det är framför allt i Bordeaux (där den blandas med Merlot, Cabernet Franc och lite Malbec och Petit Verdot) som den har visat sig ge viner av allra högsta kvalitet. Med alla fina slottsviner som referens har odlare och vinmakare över hela världen lockats att plantera Cabernet Sauvignon. Det har visat sig vara ett lyckat drag, för den här druvsorten är både lättodlad och förhållandevis lätt att göra fina viner i alla prisklasser av. Den ger antingen viner enligt det klassiska bordeauxreceptet, eller på egen hand.
Cabernet Sauvignon är en liten druva med tjockt skal som är rikt på pigment. Därför ger den mörka viner med tydlig strävhet som därmed har möjlighet att lagras länge, upp till 8-10 år för viner av medelgod kvalitet och långt över 30 år för de bästa. Vinet lagras oftast i ekfat och det är från dessa som den typiska tonen av kaffe, mocka och choklad kommer i de klassiska vinerna från Bordeaux, och tolkningar av dessa.
Druvans egen karaktär brukar beskrivas som allt från medelfyllig till fyllig, balanserat sträv i enklare viner men markerat sträv i högklassiga viner som är avsedda för lagring och med en relativt frisk syra. Fruktaromerna dras år svarta vinbär (framför allt vanligt i Chile), till andra mörka bär och mörka körsbär (vanligt i Kalifornien). Cabernet Sauvignon används också i cuvéer med Sangiovese i Toscana och Syrah (Shiraz) i Australien.
Cariñena / Carignan (blå)
Carignan är med några få undantag en druvsort som främst ger volym i cuvéer – både enkla viner och mer intressanta. Däremot ger den sällan verkligt bra viner helt på egen hand. Under hela 1900-talet, främst efterkrigstiden fram till 1970-talet, var Carignan mer än någon annan druva ansvarig för att den gigantiska vinsjön i södra Frankrike växte. Den kan nämligen ge skördar på upp mot 200 hektoliter per hektar. Än idag täcker druvsorten stora arealer i Languedoc-Roussillon, men dess areal har minskat och de mer nogräknade odlarna har dragit ner skördeuttaget dramatiskt.
Vinet kan vara mörkt och bjuder på både tanniner och syra, men vanligen är det ett lätt fruktigt och mjukt vin för tidig konsumtion. Men i exceptionella lägen som de väldränerade vingårdarna med mager skifferjord och god solexponering i Priorat i Spanien, där skickliga vinmakare arbetar noggrant i både vingård och bodega, ger Cariñena (som den heter i Spanien) viner av ypperligt god kvalitet. I Priorat och granndistriktet Montsant blandas den oftast med Garnacha från gamla stockar, och även med Cabernet Sauvignon, Merlot och Syrah viss del.
Till sidans topp
Chardonnay (grön)
Chardonnay är en av världens mest kända druvsorter – och en av de mest populära vintyperna. Mest populär har den blivit för sin smöriga, generöst fruktiga och publika stil där en sötaktig och lite kryddig ekfatston ofta har en framträdande plats. Druvans ursprung är Bourgogne i Frankrike, där den ger torra och strama viner, ofta med frisk syra och med en tydlig ton av sitt ursprung (terroir). Här görs några av världens allra finaste viner av den, men de går i stort sett alltid under vinbyns eller den enskilda vingårdens namn. I Chablis, längre norrut, görs vinerna också av Chardonnay, men här är klimatet svalare och jorden domineras av kalk så att vinerna får en än mer stram och nyanserad smak. Chardonnay används också som en av tre druvor i Champagne, där den bidrar med finess och syra i blandningen. Generellt sett kan man säga att Chardonnay är en neutral druva som i de tre nämnda distrikten mer fångar upp sin växtplats karaktäristik.
I andra länder gör man chardonnayviner betydligt fylligare och i de oftast soligare klimaten får vinerna en större fyllighet och en mer gulaktig, nästan tropisk fruktighet (ananas, mango) som oftast är inramad av en tydlig ekfatskaraktär. Chardonnay är nämligen en druvsort som oftast jäses i ekfat, åtminstone för högre kvaliteter (i lägre kvaliteter används billigare ekchips eller ekstavar). Kalifornisk chardonnay är medelfyllig till fyllig, men har nästan alltid en god syra, medan australisk chardonnay är mer fruktdriven och ofta har en mjukare syra. Såväl Sydafrika som Chile, Argentina, Australien och Nya Zeeland gör allt bättre chardonnayviner i modern, oftast fatjäst stil. Idag har det blivit allt vanligare att minska ekfatskaraktären i vinerna och det finns dessutom en trend att göra ståltanksjästa chardonnayviner. Dessa buteljeras ofta som Unoaked Chardonnay och har då en betydligt renare och friskare karaktär än det fatjästa vinerna.
Vit bourgogne, chablis och champagne kan i regel lagras och utvecklas i upp mot 10-15 år, men generellt sett bör chardonnayviner från Nya världen (och särskilt billigare viner) drickas unga inom några år från årgången.
Dolcetto (blå)
Dolcetto, med betydelsen ”den lilla söta”, ger ett lättdrucket, generöst fruktigt och friskt vin som är mäkta populärt i norra Italien. Dess fruktsötma och syra är ungefär som de hos Barbera och Nebbiolo, men Dolcetto har en mildare garvsyra som medger att vinerna kan drickas unga. Färgen är emellertid mörkt purpurröd vilket lurar gommen att tro att vinet ska vara fylligt. Det finns exempel på viner av Dolcetto som är både fylliga och tanninrika, moderna varianter med lågt skördeuttag och lagring i små ekfat, men dessa får ses som undantag. I de mest extrema fallen kan ett vin av Dolcetto tåla lagring i upp mot tio år, men i regel är det ett vin för tidig konsumtion.
Druvans ursprung är något osäkert, men man misstänker att den härstammar från Frankrike. Den har dock odlats i Piemonte, främst i Monferrato, sedan 1000-talet. I nutid odlas den över hela området och på mer utsatta platser, där Nebbiolo inte kan odlas, har den gjort många odlare nöjda. Dessutom är avkastningen god och den mognar tre till fyra veckor för Nebbiolo.
De mest kända vinerna är de från Alba.
Garganega (grön)
Garganega är en av de mest planterade gröna druvsorterna i Italien, och den viktigaste gröna druvan i Veneto. Där har den främst blivit känd för de friskt citrusfruktiga vinerna i distriktet Soave, där den har sitt ursprung. Den knoppas sent på våren, har en lång växtsäsong innan den mognar, dessutom en stor växtkraft med prognos på stora skördar. Därför krävs ett ett riktigt bra vingårdsläge, noggrann odling och hård beskärning, eller en utmärkt årgång för att nå perfekt mognad och därmed ge verkligt fina viner med djup. Därför kommer de bästa vinerna vanligen från äldre, välskötta vingårdar. Garganega används till minst 70 procent i både de torra varianterna och de söta Recioto di Soave (resten av vinet får utgöras av Trebbiano di Soave, liksom Chardonnay i mer moderna versioner av vinet) och ger relativt lätta halmgula viner med läskande syra och mild fruktighet. Päron, citronskal och skalad mandel är några av de vanligaste aromer som tillskrivs viner av Garganega, men i bättre kvaliteter återfinns ofta en liten ton av tropisk gul frukt.
Garnacha / Grenache (blå)
Denna spanska druva, i Frankrike kallad Grenache, är viktig i den klassiska blandningen i Rioja där dess areal är störst i de varmare södra delarna av distriktet. Den är känd för att ge relativt fylliga viner med mjuk syra och strävhet, med god kropp och hög alkohol. Den är också en av de mest oxidationskänsliga blå druvsorterna och därför brukar dess färg blir ljus efter bara några års lagring. Inte heller anses grenacheviner kunna lagras länge, men de bästa spanska och franska tål åtminstone att bli minst 10 år gamla. Grenache blandas ofta med andra druvor med mörkare färg, stramare struktur och friskare syra. Sådana blandningar, som de med Tempranillo i Rioja och de med exempelvis Cariñena och Syrah i Priorat, har just den mångfald av djup och elegans som det rena grenachevinet ofta saknar. Tack vare steniga jordar, gamla stockar och lågt skördeuttag får vinerna i Priorat ett stort djup, mörk färg, intensiv doft och fin mineralton.
I Frankrike är Grenache en av de viktigaste i södra Rhône, inte minst i Châteauneuf-du-Pape och viner som bara kallas Côte du Rhône. Den spetsas där med många andra druvor som Mourvèdre, Carignan, Cinsaut och Syrah och ger medelfylliga till fylliga, mörkt fruktiga, lite kryddiga och balanserat sträva viner att dricka inom 10-15 år från årgången. Vidare odlas Grenache över hela Languedoc-Roussillon och ger både smakrika röda viner och fina söta röda starkviner.
Grenache ger också utmärkta roséviner med intensiv rödfrukt och vacker rosa färg. För detta ändamål gör det inget att druvsorten i sig är oxidationskänslig – bara en del av färgen lakas ju ur i vinet och dessutom ska vinerna ändå drickas inom ett år från årgången.'
Garnacha Blanca (grön)
Av någon underlig anledning smyger sig denna gröna variant av Garnacha, och även den rosa, in i statistiken med den blå. Det lär dock finnas omkring 25 000 hektar av Garnacha Blanca i Spanien, där den har sitt ursprung. Eftersom musten lätt oxiderar krävs en snabb igångsättning av jäsningen för att lyckas göra ett rent och friskt vitt vin. Den används i stort sett alltid som blanddruva, både i Katalonien (till exempel Priorat) och i Rioja och Navarra, men också längre söderut kring Valencia. Garnacha Blanca når lätt höga mustvikter och ger därför ofta en hög alkohol. Däremot är syran låg, något som gör att vinerna sällan mår bra av lagring.
Garró (blå)
Det här är en anrik katalansk druvsort som i modern tid har upptäckts och odlats upp i mindre skala av Miguel Torres. Druvorna bildar små lösa klasar och de har ett tunt skal, vilket är förvånande med tanke på den stora strävhet vinet har. Garró ger intensiva, aromatiska och örtiga, mörka viner med markerade tanniner och stram syra – på flera sätt påminnande om en ung och stram Cabernet Franc. Det finns också en viss kryddighet med drag åt lakrits i vinet av Garró. Den klon som Torres först planterade har visat sig vara bittrare och stramare än en nyare klon man har funnit i bergen. Miguel Torres använder den enbart som blanddruva i sitt fina vin Grans Muralles.
Gewürztraminer (grön)
Den här druvsorten är lätt att känna igen. Den räknas som grön, men dess skal är faktiskt ljusrött och det händer ibland att vinet har ett svagt rosa skimmer i sig (skalet har dock inte så mycket pigment att det kan ge ett rött vin). Gewürztraminer, i östra Europa ofta kallad Traminer, ger ett karaktäristiskt vin, ofta fylligt med måttlig syra och med en doft som präglas av intensiv frukt, nästan sötaktig, med inslag av lychee (små kinesiska plommon) och röda rosenblad. Ibland kan man också känna en kryddighet som drar åt peppar och fin humle. Många viner upplevs ha en viss sötma, men det beror ofta på att syran är mild. Det finns dock utmärkta exempel på sent skördade viner, inte minst i Alsace där de då etiketteras som Vendange Tardive eller den ännu sötare Séléction de Grains Nobles. I stort sett alla viner av Gewürztraminer jäses i neutrala ståltankar eller stora äldre ekliggare som inte ger vinet någon doft eller smak.
Söta viner har ofta en god hållbarhet, upp mot 10-12 år, men de flesta viner bör drickas inom några år från årgången.
Graciano (blå)
Graciano är en mycket fin druva som härstammar från Rioja, där den efter att nästintill ha försvunnit efter vinlusens förödande härjningar i slutet av 1800-talet, åter börjat planteras. Historiskt sett har man alltid använt Graciano i cuvéer med Tempranillo och Garnacha, för att de dessa en något mörkare färg, stramare struktur, mer intensiv frukt och en delikat blommighet. Att den tidigare sällan gav viner på egen hand, beror på att Graciano är en sent mognande druvsort som inte alltid når mognad. Då den når full mognad, är skördeuttagen alltid små. Det är fortfarande förklaringen till att så få odlare satsar fullt på Graciano. Det finns emellertid ett antal druvrena viner av Graciano i Spanien.
På senare tid har det framkommit att Graciano och den spanska Monastrell är mycket nära besläktade, kanske rent av samma druvsort.
Grüner Veltliner (grön)
Detta är Österrikes allra finaste druvsort, dessutom något av deras egen. Dess ursprung lär emellertid vara norra Italien, troligen kring Valtellina, vilket förklarar både namnet och att uttalet ska var veltliner, inte feltliner, den tyska uttalsregeln till trots. I det som idag är Österrike har den odlats i flera hundra år, men det var först i mitten av 1900-talet som den tack vare nya uppbindningsmetoder (som gav större skördar) kom att bli verkligt populär. Idag täcker den omkring en tredjedel av landets cirka 53 000 hektar vinodling, och det är i stort sett bara i Österrike man finner Grüner Veltliner.
Allra viktigast är druvan i de nordliga distrikten Weinviertel, Wachau, Kremstal och Kamptal, där man i den ofta magra och steniga jordarna, på många håll terrasserade vingårdarna, gör viner med en kombination av kropp och elegans, frisk syra och tydlig mineralton, samt en fet fruktighet som drar åt citron och grapefruktskal. De allra flesta viner är torra och bara ett fåtal viner jäses eller lagras i ekfat. Tack vare sin fina syra, kan viner av Grüner Veltliner lagras i minst 10, och ofta upp mot 20 år för de bättre kvaliteterna.
Malbec (blå)
Den franska druvan Malbec hör till druvorna i den så kallade bordeauxblenden, men i Bordeaux utgör den sällan mer än 5-10% av druvblandningen. Mer utbredd är den i distriktet Cahors en bit inåt land, där den som ensam druva ger mörka, lite kryddiga och sträva viner med god hållbarhet. Men det är än mer med de fina vinerna från Mendoza i Argentina som den har blivit känd hos konsumenterna. I de över tusen meter högt belägna vingårdarna ger Malbec intensiva, mörkt körsbärs- och plommonfruktiga, fint strukturerade viner av mycket fin kvalitet som både kan drickas unga eller sparas i 10-15 år.
Merlot (blå)
Den mest planterade druvsorten i Bordeaux är Merlot. Där står den som huvuddruva i distrikten Pomerol och St-Emilion, men den ingår i stort sett i alla röda viner i de övriga distrikten. Den givna platsen i bordeauxblenden har gjort att Merlot har fått en global spridning (man ger många varietal wines, av enbart Merlot eller med bara lite av andra druvor i blenden) och den odlas därför i mer eller mindre alla distrikt där dess parhäst Cabernet Sauvignon finns. Jämfört med denna är Merlot lite svårare att odla och den ger därför inte alltid lika fina viner på egen hand som Cabernet Sauvignon gör. Svårigheten ligger i att Merlot har en mycket kortvarig perfekt mognad, att den således ofta skördas aningen för tidigt, eller aningen för sent. Skördad i optimalt skick ger Merlot fina viner med mörk färg, intensiv mörk bärfrukt (ofta med toner av björnbär, blåbär och vinbär), en god men balanserad syra och avrundad strävhet.
Idag är det vanligt att tillsätta lite Cabernet Sauvignon i blenden för att ge ökad syra och struktur i vinet, därmed också förlänga vinernas hållbarhet. De klassiska vinerna i Bordeaux har en lagringspotential på minst 10-15 år, de bästa långt längre än så, medan mer fruktaccentuerade viner i måttlig prisklass från andra delar av världen bör drickas inom 5-8 år.
Monastrell (blå)
Monastrell är en klassisk spansk druvsort som framför allt återfinns i vindistrikten utefter den spanska östkusten, från Katalonien och ner mot Alicante. Mest känd är den från Yecla och Jumilla, där man gör intensivt mörkt bärfruktiga viner av den, ofta med nyanser av solmogna björnbär och med en silkigt avrundad strävhet, och man gör till och med en del söta viner. Den förekommer också som främst blanddruva i olika distrikt i Katalonien.
En tidig teori var att Monastrell genom historien skulle ha spridits upp genom Katalonien, över Pyrenéerna och in i Frankrike, där den bytte namn till Mourvèdre. Nu har man mer eller mindre övergivit den teorin – istället verkar Monastrell vara nära besläktad med, eller till och med identisk med riojadruvan Graciano.
Muscat (grön)
Muscat är egentligen en stor familj av druvor snarare än en enskild druvsort. Genom historien har denna en av de allra äldsta av våra kända druvsorter, muterat och korsats och bilda nya lokala varianter. Den mest kända av dem är den gula Muscat Blanc à Petit Grains, som bland annat återfinns i södra Frankrikes söta muskatviner, men andra kända varianter är Muscat d’Alexandrie (i Spanien kallad Moscatel Alejandria och i Portugal kallad Moscatel de Setúbal) och Muscat Ottonel.
Ett typiskt kännetecken hos muskatviner är deras milda syra och stora, druvigt och blommigt aromatiska doft. Många viner är söta, antingen sent skördade eller gjorda av botrytisangripna druvor, eller gjorda som starkviner enligt portvinsmetoden. De torrare vinerna är uppskattade som aperitif eller till grönsaksrätter, man är ofta för dominanta i doft och smak för eleganta rätter. Muscat av olika typer används också i cuvéer med andra druvsorter, och ger då en mer måttlig men ändå igenkännbar blommighet till vinet.
Nebbiolo (blå)
Den finaste druvsorten i norra Italien är Nebbiolo. Odlad på bästa lägen i distrikt som Barolo och Barbaresco ger den eleganta viner, sällan kraftiga (en vanlig missuppfattning är att nebbioloviner är kraftiga – så är det alltså inte), däremot intensivt fruktiga med fina inslag av ljusa körsbär och en viss blommighet. Vinet har alltid en frisk syra och i sin ungdom en markerad strävhet som gärna bör rundas av med några års lagring i vinkällaren, eller serveras till maträtter som fångar upp stramheten och gör att vinet upplevs lite mjukare. Nebbiolo har ett mycket gott rykte som kvalitetsdruva och eftersom den framför allt är planterad i de bästa vingårdarna (som hör till världens dyraste vingårdar) ser man ytterst sällan billigare viner av Nebbiolo. Ur det avseendet finns det många likheter mellan Piemonte och Bourgogne. Det är en alltigenom italiensk druvsort och den odlas i stort sett bara i Piemonte och Lombardiet i den något svalare delen av norra Italien.
Parellada (grön)
Parellada är en katalansk druvsort som framför allt används till de mousserande vinerna som kallas cava, där den vanligen ingår till cirka 20-40 procent i blenden (Macabeo och Xarel-lo är de andra två viktiga druvorna). Parellada ger viner med en fin citruslik fräschör och en delikat blommighet, dock under förutsättning att skördarna hålls nere på en måttlig nivå. Bäst blir vinerna från magra jordar i svala vingårdar. Alkoholhalten är ofta låg, i regel kring nio till elva procent, och vinerna bör drickas unga medan vinet fortfarande har kvar full arom och fräschör. Odlad på högre altitud, vilket är det vanligaste för cava i Katalonien, ger den viner med en påfallande hög syra. Det är för sin syra och fina arom som den används i de klassiska blandningarna av cava.
Merparten av alla viner är tankjästa, men det finns också ett par fatjästa viner av god och intressant kvalitet. Parellada kan med fördel blandas med Chardonnay och Sauvignon Blanc, framför allt i de fatjästa versionerna.
Pinot Blanc / Pinot Bianco (grön)
Pinot Blanc är en sällan omtalad druvsort som ingår i bourgognefamiljen (det är en mutation av Pinot Gris), dit de andra pinotdruvorna också räknas. Det har dock inte samma fina rykte som Pinot Gris eller Pinot Noir, vilket kan förklaras av den neutralare doft och smak dess viner får. Det finns vissa likheter med Chardonnay, men det ger aldrig fylliga eller komplexa viner präglade av terroir. Inte heller vinifieras den i ekfat så som de flesta chardonnayviner gör. Det bästa druvrena vinerna av Pinot Blanc kommer från Alsace, Österrike (där den kallas Weissburgunder) och norra Italien. I Italien, där den går under namnet Pinot Bianco, ingår den oftare i blandningar med andra internationella och lokala druvsorter.
Pinot Gris / Pinot Grigio (grön)
Pinot Gris hör till den burgundiska familjen, där Chardonnay är den finaste sorten. Idag odlas Pinot Gris framför allt i Alsace och i tysktalande distrikt, men den blir alltmer populär i länder som Australien och Kalifornien, detta för att trenden påbjuder smakrika men inte ekfatsjästa vita viner. Man finner också druvan i norra Italien, där den kallas Pinot Grigio.
Lite beroende på var den odlas, ger Pinot Gris lätta till lite mer än medelfylliga viner, oftast med mild syra och med en rikt fruktig kropp som drar åt gula frukter (äpple, plommon och till och med banan), i regel med en liten smörig ton och med en diskret krydda. Ytterst få viner av Pinot Gris är fatjästa. Precis som med Gewürztraminer görs det allt från torra till söta, sent skördade viner av den. Framför allt i Alsace finner man den senare typen (Vendange Tardive respektive Séléction de Grains Nobles).
Pinot Noir (blå)
Pinot Noir är en av världens finaste blå druvsorter, inte minst eftersom den ligger bakom de (ofta, men inte alltid) storslagna och eleganta vinerna från Bourgogne. Dessa görs uteslutande av Pinot Noir, men på grund av olika jordmån och framställningsmetoder får olika stil och karaktär. Det beror på att Pinot Noir är kräsen och ställer stora krav på vingårdens läge, klimat och inte minst hur man hanterar den i både odling och framställning. För att vara säker på att välja vin av önskad kvalitet, krävs att man kan lita på producenten. I Frankrike är vinerna strama och eleganta med en frisk syra och intensiv röd bärfrukt, ofta med inslag av körsbär och rosenblad och de har en lagringspotential på 10-20 år, eller mer.
I soligare klimat som Kalifornien (där några av världens bästa områden för Pinot Noir ligger) och södra Australien, får vinerna en något sötare frukt och lite fylligare kropp och dessa bör drickas inom 5-8 år från årgången. Sedan 1990-talet har Pinot Noir funnit en fantastisk växtplats på Nya Zeeland, där vinerna är intensivt fruktiga och eleganta, men svalt syrarika. Viner av Pinot Noir är i regel svåra och kostsamma att göra och därför bör man räkna med priser från minst 120-150 kronor och uppåt.
Riesling (grön)
Sedan slutet av 1990-talet har Riesling blivit en allt mer populär druvsort över hela världen. Dess ursprung är Tyskland, där den också ger många av de allra bästa och mest eleganta vinerna i både torr, halvtorr, halvsöt och ädelsöt stil. Riesling är en druvsort som präglas mycket av var den odlas och i de karga jordarna i Rheingau och Mosel (båda i Tyskland) samt Wachau och Kamptal (båda i Österrike) ger den stramt frisk viner med excellent mineralton och fantastiskt ren och aromatisk fruktighet. Druvsortens förmåga att spegla sitt ursprung innebär att vinerna uppvisar en stor variation, från de fjäderlätta förtjusande eleganterna med 8-10 procents alkohol i Mosel och de stramare, torrare och mer distinkta viner från Rheingau, till fylligare viner med djupare och något sötare frukt i Alsace. De österrikiska vinerna av dignitet har alltid en kombination av elegans, ljuvlig citrus- och persikofrukt, mineral, stram syra och djup, medan de australiska i regel har frisk syra och fet gul fruktighet men sällan några mineraltoner.
Vinifiering sker alltid i ståltankar eller äldre, neutrala ekliggare som inte tillför vinet några störande dofter. Rieslingviner har en fenomenal förmåga att utvecklas med grace under lagring upp till 15-20 år, ibland till och med längre än så. Vad gäller tyska viner måste man försäkra sig om vilken kvalitetsklass vinet tillhör eftersom de förekommer i olika torrhetsgrad (till exempel kabinett, spätlese eller auslese).
Samsó (blå)
Samsó är en av dessa unika katalanska druvor som Miguel Torres och hans team har lyckats väcka liv i och odla upp på en dryg hektar i sina experimentodlingar i Penedés. Det finns vissa likheter mellan denna och den sydfranska Cinsaut och Miguel Torres tror själv att så kan vara fallet. Samsó har stora druvor och ger viner med rund och sötaktig fruktighet, men mjuka tanniner och balanserad syra. På egen hand skulle den möjligen kunna ge ett gott om än endimensionellt vin och det används därför till i blenden till Torres prestigevin Grans Muralles.
Sangiovese (blå)
Sangiovese har en mångtusenårig historia och den var både etruskernas och romarnas finaste druvsort. Idag har druvsorten hög status, inte minst för vinerna från Chianti, Montepulciano och Montalcino i Toscana. I Chianti blandas den ofta med andra druvor, medan den är ensam i det elegantare Vino Nobile di Montepulciano (där den kallas Prugnolo Gentile) och kraftigare och mycket mer strukturerade Brunello di Montalcino (där den kallas Brunello). Vinet av Sangiovese har en medelhög färgintensitet, syrlig och elegant doft av körsbär och tobak, och nästan alltid en tydlig strävhet och frisk syra. Klassiska viner lagras i stora neutrala ekliggare, medan moderna versioner lagras i små ekfat. Generellt sett bör vinerna inte lagras mer än fem till maximalt 10 år, men det finns såklart undantag – de största och mest exklusiva vinerna från Montalcino kan utan tvekan lagras i 20 år eller mer.
Sauvignon Blanc (grön)
Sauvignon Blanc är idag en världsdruva, men ursprunget är Frankrike och ger där den några av de finaste vinerna i tre helt olika stilar. Dels helt torra, elegant gräsigt aromatiska tankjästa viner med frisk syra i Loire (Sancerre och Pouilly-Fumé), dels tank- eller ekfatsjästa viner i något rikare stil i Bordeaux där den ofta blandas med Sémillon, men också sent skördade ädelsöta och oftast fatjästa viner i Sauternes (även där blandad med Sémillon).
Mest känd för den breda massan konsumenter har sauvignonvinerna från Nya Zeeland blivit. Dessa är tack vare solen men det svala klimatet och den utdragna växtsäsongen mycket aromatiska med toner av nyskuren grön paprika, sparris, ärter och vinbärsblad – och med den druvtypiskt friska syran. Samma stil hittar man också i både Chile och Sydafrika. I Australien har Sauvignon Blanc blivit mycket populär på senare år, både som ensam druva och blanda med Sémillon till rena, friska och aromatiska cuvéer.
Druvans karaktäristiskt gröna doftprofil är lätt att känna igen och upplevs intensiv och kraftig, men vinerna sällan fylliga. Det flesta viner är rena och tankjästa, men det finns också en hel del fatjästa viner, som då har fått en mjuk vaniljdoft från faten. I vissa fall kallar man den här typen av fatjästa viner för Fumé Blanc. Frånsett de ädelsöta vinerna och ett fåtal viner från Bordeaux, har sauvignonvinerna ingen vidare hållbarhet. De är oftast som allra bäst under sina första fyra fem år efter årgången, då de fortfarande domineras av sin aromatiska profil.
Sémillon (grön)
Sånär som i Australien buteljeras Sémillon sällan som druvrent vin. Istället används den som bas i de så kallade bordeauxblandningar med Sauvignon Blanc som görs i många vinländer. Många sådana viner är fatjästa, men i Australien har det blivit mycket populärt med stilrena och friskt aromatiska sådana blandningar som är tankjästa. Medan många fatjästa cuvéer har en god hållbarhet (i Bordeaux över 15-20 år för kvalitetsviner) bör de tankjästa cuvéerna drickas inom 3-5 år från skörd.
Sémillon kan i sin ungdom uppföra sig som Sauvignon Blanc, alltså med en frisk och gräsigt aromatisk fruktighet, men med lite ålder brukar en honungslik, brödig och lite fet citronskalsliknande arom växa fram. De flesta druvrena sémillonviner från Australien är jästa i ståltankar, men man kan ändå få intrycket att de är fatjästa, i alla fall efter några års lagring.
Syrah / Shiraz (blå)
Syrah är en av världens finaste druvsorter, och en av de mest populära. Den ger utmärkta viner med druvsorts- och ursprungskaraktär i alla prislägen – från billiga till några av de exklusivaste i världen. Dess ursprung är Frankrike (det finns många felaktiga versioner om denna urgamla druvas härkomst) där den ger utmärkta, mörka och kryddiga viner i norra Rhône, främst Hermitage, Crozes-Hermitage, Cornas och Côte-Rôtie (där oftast blandad med lite av den gröna druvan Viognier, vilken tillför en aromatiskt fruktig och violblommig arom). De övriga syrahvinerna i norra Rhône är oftast stramare med något mindre uttalad sötfrukt, men i gengäld med en mineralton från de stenigt magra jordarna. De flesta viner lagras i ekfat, både äldre och nya, men har oftast inte någon tydlig ekkaraktär. I hela södra Frankrike används Syrah som en blanddruva med främst Grenache, Mourvèdre och Cinsaut, men det finns också exempel på druvrena viner i de olika distrikten i Languedoc.
Syrah är idag en internationell druvsort. I Australien kallas den Shiraz och ger oftast fylliga, mer fruktdrivna viner med intensiv bärsötma och lite mjukare syra än i de europeiska vinerna. Vinerna från Barossa Valley är vanligen de kraftigaste. Ofta låter man vinerna mogna i fat av amerikansk ek, vilket ger dem en något sötare ton än vad den franska eken gör.
De sydafrikanska vinerna (druvan kallas Shiraz även där) drar oftast i stilen åt de australiska, men eftersom klimatet överlag är svalare brukar de vara något lättare och oftast även ha en mildare fatton. Kalifornien har allt större odlingar av Syrah och eftersom den där främst är planterad i lite svalare distrikt, får vinerna oftast en mer europeisk ton av elegans och syra än de kraftiga australiska versionerna, men med en intensiv mörk frukt.
Syrahviner har i regel en mycket god hållbarhet, det gäller inte minst högklassiga viner och allra helst de från Rhônedalen.
Tempranillo (blå)
Spaniens finaste blå druvsort är den inhemska Tempranillo. Den förekommer i många av de mest kända distrikten med tyngdpunkt på Rioja, Ribera del Duero (där den kallas Tinto Fino eller Tinta del País), Toro (där den kallas Tinta de Toro), Valdepeñas och La Mancha (där den kallas Cencibel).
Denna tidigt knoppande och mognande druvsort är synnerligen lämplig i de soliga men ändå oftast svala klimaten i de höga och bergiga distrikten, 500-800 meter ovan havsnivån, och verkar ge bra viner de allra flesta årgångar. Den ger mörka, välstrukturerade viner med god potential av lagras i både 10 och 20 år, men de klassiska vinerna kan vara vitala långt längre än så (de har vant dig vid det oxiderande syret under den långa fatlagringen).
I distrikten Toro och Ribera del Duero är Tempranillo oftast ensamdruva och dessa viner brukar vara de tätaste och mest strukturerade. Vinerna från Rioja är antingen gjorda i den här moderna täta stilen, eller klassiskt mjuka och av ekfaten vaniljsöta och oftast innehållande Garnacha, Mazuelo och Cariñena. I de varma distrikten La Mancha och Valdepeñas blir vinerna oftast mjukare (de är också alltid billigare) i en stil som ligger närmare den klassiska riojastilen. Tempranillo odlas nästan enbart i Spanien.
Torrontés (grön)
Torrontés odlades en gång på stora arealer i Galicien i nordvästra Spanien och var välkänd och högt skattad på 1400- och 1500-talen. Efter århundraden av nergång fick druvan en glimt av pånyttfödelse på 1980-talet i och med ökad uppmärksamhet på regionen Rias Baixas, men idag är det snarare de argentinska vinodlarna som har tagit Torrontés till sina hjärtan. Till Argentina lär den ha kommit med spanska jesuitpräster redan på 1500-talet. Det var dock först under 1970-talet, då kvaliteten successivt började höjas i Argentina, som Torrontés kom att uppmärksammas ordentligt.
För att Torrontés ska ge ett bra vin och behålla sin fina arom, krävs att musten jäses vid låg temperatur. Druvan har nämligen en tydligt aromatisk ton, ofta med nyanser av persika, men också med en kryddig, lite myskartad touche. Vinet har ofta kropp som vinerna från Alsace, men vid för högt skördeuttag går såväl aromer som tyngd förlorad och vinet blir ointressant. I vingården gäller att beskära vinrankorna så att växtkraften fokuseras på druvornas mognad i stället för på lövverket. Om druvorna inte når full mognad, får vinet en skarp, kartig och örtig karaktär. I Argentina odlas den mest i Mendoza, men även på högre höjd för att fånga mer aromer.
Vidal Blanc (grön)
Det här är en så kallad hybriddruva, en korsning mellan en druvsort ur den amerikanska familjen, och en ur den europeiska. Den har tagits fram för att passa svala och fuktiga klimat (det är något de amerikanska druvsorterna klarar bättre än de europeiska) och den har framför allt kommit att uppskattas i norra New York State och i Kanada. Där gör man utmärkta sent skördade viner och ice wines (viner av naturligt frysta druvor) av den. Vidal har vissa likheter med Riesling, men kan aldrig ge samma rasiga, friska och stramt eleganta viner. Istället får vinerna en generöst, nästan lite tropisk fruktighet och en god kropp, men de har alltid en frisk syra.
Viognier (grön)
Det här är en relativt ovanlig druva som ger intensiva viner med inslag av aprikoser, söt citrus och blommor, inte minst kaprifol och violpastiller, i framför allt Condrieu i norra Rhône (den ingår också med Syrah i vinerna från Côte-Rôtie). Idag är druvan också populär i Kalifornien och Australien. Många viner är jästa i ekfat, men de har i regel både fyllighet, frukt och alkohol att stå pall för eken. Viognier har låg syra och det i tillägg till den fint aromatiska frukten gör att vinet inte bör lagras, utan istället drickas inom ett par år från skörden.
Xarel-lo (grön)
Denna druvsort kan producera kraftiga, till och med bra vita viner, men den var historiskt sett känd för att ge viner med jordig och rustik karaktär. Idag verkar man ha kommit tillrätta med detta problem och vinerna uppvisar istället en rik fruktighet. Allra mest är Xarel-lo känd som en av de viktigaste druvorna i de spanska mousserande vinerna, cava. Den odlas framför allt i Katalonien, mest i Penedés men också i Alella där den kallas Pansa Blanca.
Xarel-lo knoppas tidigt och är därför känslig för vårfrost. Ett annat problem är att rankan har mycket god växtkraft. Oftast är skördeuttagen för höga och därmed är druvsorten inte känd för att ge särskilt bra viner, men det finns exempel på rena viner av Xarel-lo som är av mycket god kvalitet. Musten från Xarel-lo är mycket oxidationskänslig och därför måste man vara ytterst noggrann vis jäsning.
